202
niska. Vart skulle han gå? »Den som är förbannad, han må förbliva förbannad», var det skonslösa anatema som han avläste i denna sin omintetgjorda ansats på bättringens väg. En man som har förslösat sin bästa kraft på att färdas i en viss riktning har inte mycket mod kvar då det gäller att vända om åt rätt motsatt håll. Sedan gårdagen hade Troy gjort ett svagt försök att vända om; men det minsta motstånd hade berövat honom modet. Att färdas tillbaka skulle ha varit svårt nog, även med den största uppmuntran från Försynens sida; men att finna att Försynen, långt ifrån att bistå honom i att inslå en ny väg, eller visa någon önskan att han skulle göra det, verkligen gäckade hans första bävande och tveksamma försök åt detta håll, var mera än människonaturen kunde fördraga.
Han drog sig långsamt tillbaka från graven. Han försökte inte att fylla ut hålet, plantera om blommorna eller överhuvud göra någonting. Han slog helt enkelt korten i bordet och lovade sig själv atl hädanefter inte spela detta spel vidare. Han gick ut ur kyrkogården tyst och obemärkt — ty ingen av byborna var ännu uppstigen — och passerade nedför några fält bakom kyrkan, samt begav sig lika hemligt ut på stora landsvägen. Snart därefter hade han lämnat byn.
Under tiden förblev Bathseba en frivillig fånge i vindskammaren. Dörren hölls låst, utom då Liddy gick ut och in; för hennes räkning hade en bädd iordningställts i ett litet angränsande rum. Ljuset
