tat nu — er allvarliga förhoppning att kunna älska mig? Var är er bestämda övertygelse att ni snart skulle börja hålla riktigt mycket av mig? Allt förglömt — allt?»
Hon behärskade sin sinnesrörelse, såg honom lugnt och stadigt i ansiktet, och sade med sin lågmälda, stadiga röst: »Herr Boldwood, jag gav er intet löfte. Ni kan väl inte fordra att jag skulle varit en kvinna av sten eller trä, den dag då ni tillbjöd mig den högsta hyllning en man kan ge en kvinna, i det han säger henne att han älskar henne? Jag måste ju visa att det väckte någon känsla hos mig; annars hade jag rent av varit ohyfsad och rå. Men alla dessa glädjestunder voro dock stunder blott — en glädje blott för stunden. Hur kunde jag väl ana att vad som för alla andra karlar är ett tidsfördriv skulle bli dödens kval för er? Var så snäll och tänk förnuftigt efter, och tänk vänligare om mig!»
»Nåväl, bry er inte om vad jag sade — bry er inte om det! En sak är säker: ni var nära att bli min, och nu är ni fjärran ifrån att bli det. Allt är förbytt, och det av er allena, minns det! Ni var intet för mig för en tid sedan, och jag var nöjd; nu är ni åter intet för mig, och hur annorlunda är det nu mot förr! Gud give att ni aldrig hade tagit mitt hjärta, eftersom det endast var för att slänga det ifrån er!»
I trots av sin iver började Bathseba känna obestridliga tecken till att hon var det svagare kärilet. Hon kämpade ängsligt mot denna kvinnlig-
