Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/211

Den här sidan har korrekturlästs
209

trånga och tråkiga sluttande plan var inte ett livstecken synligt i denna strålande eftermiddagsstund. Troy arbetade sig fram till landsvägen med en trötthet och nedslagenhet större än någon han hade erfarit under mången dag eller månget år förut. Luften var varm och fuktig, och kullens topp tycktes rycka allt längre undan ju mera han vandrade framåt.

Slutligen uppnådde han toppen, och en vidsträckt och ny utsikt bländade honom med en verkan nära nog liknande den som Stilla Oceanen hade utövat på Balboas blick. Det väldiga stålgråa havet, fårat endast av svaga linjer, vilka tycktes inetsade där blott så grunt att de inte störde dess allmänna jämnhet, sträckte sig längs hela vidden framför honom och runt honom åt höger, där, nära Budmouths stad och hamn, solen glittrade ned över det och bannlyste all färg, i vars ställe den satte en klar oljig glans. Ingenting rörde sig i himmeln, på land eller hav, utom en kam av mjölkvitt skum längs de närmare kanterna av kusten, vars utsprång likt slickande tungor sträckte sig ut efter de angränsande klipporna.

Han gick ned och kom fram till en liten bassäng som havet bildade inom klipporna. Troy kände sin varelse uppfriskad; han tänkte att han ville vila och bada här innan han fortsatte vidare. Han klädde av sig och hoppade i. Inom viken var vattnet ointressant för en simmare, ty det var lugnt som en damm, och för att få sig litet av oceanens vågsvall simmade Troy genast ut mellan

14 — Thomas Hardy II