210
de två utskjutande klippuddar som bildade Heraklesstoderna för detta lilla Medelhav. Olyckligtvis för Troy fanns det utanför denna gräns en havsström som han inte visste av; den hade ingen betydelse för en farkost om än så liten, men var lömsk nog för en simmare som den angrep oförmodat. Troy fann sig bortförd åt vänster och sedan i ett huj ut till havs.
Nu påminte han sig stället och dess olycksbådande egenskaper. Mången simmare hade där tid efter annan bönfallit himlen om en död på det torra, och hade, även häruti liknande Gonzalo[1], blivit obönhörda; och Troy började ana möjligheten av att han kunde föröka deras antal. Ingen båt av något slag syntes till för ögonblicket, men långt i fjärran vilade Budmouth över havet och tycktes lugnt skärskåda hans ansträngningar, och nära staden röjde hamnen sitt läge genom ett otydligt nätverk av rep och spiror. Efter att nära nog ha förbrukat sina krafter i sin strävan att komma tillbaka till vikens mynning, i det han på grund av sin utmattning simmade flera tum djupare än han plägade och andades blott genom näsborrarna, vändande sig på rygg ett dussin gånger, simmande en papillon o. s. v., beslöt Troy som en sista utväg att trampa vatten i en svag lutning och sålunda sträva att uppnå kusten på vilken punkt som helst, i det han endast gav sig själv en sakta fart mot stranden medan han fördes fram
- ↑ I Shakespeares »Stormen». Ö. a.
