218
Vidpass en halv timme senare samlade hon sina krafter genom en viljeansträngning och satte sig på sin plats i giggen som vanligt samt fattade tömmarna — i yttre avseende nära nog såsom om intet hade hänt. Hon åkte ut ur staden genom en slingrande bakgata, och for långsamt vidare, omedveten om vägen och sceneriet. Aftonens första skuggor visade sig då Bathseba nådde sitt hem, där hon i tystnad steg ur och lämnade hästen i stallpojkens vård, samt begav sig med ens upp i övre våningen. Liddy mötte henne på trappavsatsen. Nyheten hade föregått Bathseba i Weatherbury ungefär en halvtimme, och Liddy såg sin matmor frågande i ansiktet. Bathseba hade intet att meddela.
Hon inträdde i sin sängkammare och satte sig vid fönstret, och tänkte och tänkte tills natten omslöt henne, och tills endast konturen av hennes gestalt var synlig. Någon kom fram till dörren, knackade och öppnade den.
»Nå, vad är det, Liddy?» sade hon.
»Jag tänkte man måste skaffa någonting åt er att gå med,» sade Liddy, tveksamt.
»Hur menar du?»
»Sorgkläder.»
»Nej, nej, nej,» sade Bathseba hastigt.
»Men jag tänker att någonting måste göras för de fattiga —»
»Inte ännu, tror jag. Det behövs inte.»
»Hur så, matmor?»
