FYRTIONIONDE KAPITLET
Oak får befordran — En stor förhoppning
Senhösten och vintern gingo sin gilla gång, och löven lågo tätt på skogsgläntornas gräsmattor och skogens mossor. Bathseba som hittills levat i ett tillstånd av bidande känslor, vilka dock icke utgjordes av förbidan, levde nu i ett tillstånd av stillhet som inte egentligen var ro. Så länge hon visste honom vara i livet, kunde hon hava tänkt på hans död med jämnmod; men nu, då det kunde hända att hon hade förlorat honom, sörjde hon över att han icke längre tillhörde henne. Hon höll lantgården i gång, inkasserade sin vinst utan att vara särdeles angelägen om den, och placerade pengar därför att hon hade gjort så under gångna tider, vilka, ehuru de inte förgått för synnerligen länge sedan, föreföllo oändligt avlägsna från det närvarande. Hon såg tillbaka på detta förflutna såsom över en djup klyfta, som om hon nu vore en död, som ägde tankeförmågan kvar och kunde, liksom de multnande adelssläkterna i dikten, begrunda vilken härlig gåva livet fordom varit.
