224
riels olycksstjärna var numera tydligen stadd i snabbt sjunkande.
Då Bathseba fick höra detta förslag omtalas — ty Oak var tvungen att fråga henne — gjorde hon först några matta invändningar. Hon ansåg att de två gårdarna på samma gång skulle bli för mycket för en enda karls övervakningsförmåga. Boldwood, som tydligen leddes av personliga grunder snarare än av affärsskäl, föreslog att han skulle förse Oak med en häst till eget begagnande; då kunde planen inte medföra några svårigheter, ty de båda gårdarna lågo ju sida vid sida. Boldwood meddelade sig inte direkte med henne under dessa förhandlingar, utan talade blott med Oak, som var den genomgående underhandlaren. Alltsammans ordnades slutligen på bästa sätt, och vi se nu Oak ridande på en duktig klippare dagligen trava härs och tvärs över omkring två tusen tunnland — i en munter och övervakande stämning, som om hela skörden tillhörde honom själv — medan såväl den verkliga ägarinnan till hälften av allt detta som ägaren till andra hälften sutto i sina respektive hem i dyster och sorgsen enslighet.
På grund av allt detta uppstod följande år ett skvaller i socknen, att Gabriel Oak sörjde väl för fjädrar till eget bo.
»Vad tycker ni nu,» sade Susan Tall, »Gabriel Oak börjar bli en riktig sprätthök. Nu bär han skinande blanka stövlar, som knappt passar för bondfolk mera, två eller tre gånger i veckan, och
