hög hatt på söndagen, och han vet knappt mer vad en arbetsblus heter. När jag ser folk strutta omkring och vikta sig som ungtuppar, så står jag mållös av häpnad och säger ingenting vidare.»
Tillfälligtvis blev det bekant att Gabriel, ehuru han av Bathseba avlönades med en fast lön, oberoende av vinsten å lantbruket, hade avslutat en överenskommelse med Boldwood, som tillförsäkrade honom en andel i intäkten — visserligen en ringa andel, men detta var pengar av högre kvalitet än en blott avlöning, och de kunde förökas på ett sätt som ej kom i fråga vid en lön. Somligt folk började anse att Oak var »noga» med sina pengar; ty ehuru hans inkomster sålunda hade ökats, levde han inte på ett rikare sätt än förut; han bodde i samma stuga som förr, kupade sin egen potatis, stoppade sina strumpor, och bäddade till och med stundom sin säng med egna händer. Men då Oak inte allenast var retsamt likgiltig för folks åsikt, utan också en man som envist fasthöll vid gamla vanor och seder, helt enkelt därför att de voro gamla, fanns det åtskilligt rum för gissningar angående orsakerna till hans beteende.
En stor förhoppning hade på sista tiden yppat sig för Boldwood, vars besinningslösa hängivenhet för Bathseba endast kunde betecknas såsom ett älskogsvanvett, vilket varken tid, erfarenhet, gott eller dåligt rykte kunde försvaga eller bota. Denna feberaktiga förhoppning hade åter vuxit upp såsom ett senapskorn under den
15 — Thomas Hardy II
