hända ännu mera betagande än förr. Hennes översvallande livlighet hade dämpats; den ursprungliga tjusande drömgestalten hade visat sig vara tillräckligt jordisk för att njuta den mänskliga naturens vardagskost, och hon hade lyckats inträda i denna andra fas av sin tillvaros poesi utan att förlora mycket av den första.
Bathsebas återkomst från ett två månaders besök hos sin gamla tant vid Norcombe erbjöd den lidelsefulle och längtande farmaren en förevändning för att personligen höra sig före hos henne — det var nu kanske nio månader sedan hon blev änka — och söka bilda sig en åsikt om hennes stämning gentemot honom. Detta inträffade mitt under höskörden, och Boldwood lyckades komma i närheten av Liddy, som hjälpte till på fälten.
»Jag är glad att se er utomhus, Lydia,» sade han vänligt.
Hon fnittrade, och undrade inom sig varför han tilltalade henne så där rättframt.
»Jag hoppas fru Troy befinner sig väl efter sin långa frånvaro,» fortsatte han, i en ton som innebar att den likgiltigaste knappast kunde säga mindre om henne.
»Hon mår nog alldeles bra, herr Boldwood.»
»Och är nöjd?»
»Ja, nöjd.»
»Sade ni ’böjd’?»
»Nej, ingalunda. Jag sade bara ’nöjd’.»
»Och berättar visst för er allt vad hon har för sig?»
