»Älskade, älskade, jag vacklar ännu mellan de två motsatta utvägarna, att hänsynslöst försaka er eller ödmjukt tjäna er för att vinna er åter. Glöm att ni har gett mig nej, och låt allt åter bli som det var! Bathseba, säg att ni endast på skämt skrev ert avskedsbrev till mig! Säg mig det, Bathseba!»
»Det vore en osanning, och det vore pinsamt för oss båda. Ni överskattar min förmåga att älska. Min natur är inte hälften så varm som ni tror. En övergiven barndom i en fientlig värld har dödat all vekhet hos mig.»
Han svarade ögonblickligen, med mera förebrående ton än förut: »Detta må delvis vara sant, men, åh, fröken Everdene, det duger inte som skäl! Ni är inte den lidelsefria kvinna ni vill inbilla mig. Nej, nej! Det är inte därför att ni är känslolös som ni inte älskar mig. Naturligtvis ville ni gärna att jag skulle tro det — ni ville gärna dölja för mig att ni har ett brinnande hjärta lika väl som jag. Ni har kärlek nog, men den har vänt sig i en ny strömfåra. Jag vet vilken.»
Hennes hjärtas snabba rytm stegrades nu till hjärtklappning, och hon bävade. Han ämnade tala om Troy. Han visste alltså vad som hade hänt! Och namnet uttalades i detsamma av hans läppar.
»Varför lämnade inte Troy min besittning orörd,» frågade han häftigt. »Jag hade ingenting otalt med honom; varför trängde han sig in i ert medvetande? Ända tills han kom var ni böjd att ta mig; när jag hade återkommit skulle ni ha gett mig ja. Kan
