228
»Åh nej då.»
»Men en del?»
»Ja då.»
»Fru Troy har mycket förtroende för er, Lydia; och det är väl nog klokt av henne.»
»Hon har så, herr Boldwood. Jag har varit med henne i alla hennes sorger, och jag var med henne när herr Troy for bort och allt det där. Och om hon skulle gifta om sig tror jag nog jag skulle få bli hos henne.»
»Hon har lovat er att ni skall få det — naturligtvis,» sade den strategiske tillbedjaren, bävande ända in i hjärteroten vid den tanke som Liddys ord tycktes innebära — att hans älskade hade tänkt på att gifta om sig.
»Nej — inte har hon lovat det precis. Jag bara hoppas så själv.»
»Jaha, jaha, jag förstår. När hon talar om att hon möjligen skall gifta om sig, så tänker ni —»
»Inte talar hon nånsin om det, herr Boldwood,» sade Liddy, och tänkte inom sig att herr Boldwood höll på att bli bra dum.
»Nej naturligtvis inte, svarade han hastigt, och hans hopp sjönk åter. »Det är onödigt att ta så där långa tag med er räfsa, Lydia — korta och raska tag är bättre. Nåja, kanske att då hon nu är alldeles fri igen, det är klokast att hon besluter att aldrig mer uppge sin frihet.»
»Min matmor sade nog en gång, men det var inte på allvar, att hon trodde att hon kunde gifta
