om sig sju år efter sista nyår, om hon bara ville.»
»Jaså, sex år efter den här tiden. Sade att hon kunde. Hon kan nog gifta om sig genast, det måste alla förståndiga mänskor medge, vad lagkarlarna än må säga om saken.»
»Har ni varit och frågat dem?» sade Liddy menlöst.
»Nej, visst inte» sade Boldwood och rodnade. »Liddy, ni behöver inte stanna här en enda minut längre än ni har lust, det har herr Oak sagt. Jag för min del går litet längre bort nu. God eftermiddag.»
Han begav sig bort, ursinnig på sig själv, och skämdes för att han denna enda gång i sitt liv hade gjort någonting som kunde kallas att spela dubbelt spel. Stackars Boldwood hade inte större begåvning för bakslughet än ett slagskepps ramm, och han besvärades av känslan att ha tagit sig ut som en dumbom, och, ännu värre, som en tarvlig karl. Men han hade ändå, till ersättning, fått reda på ett faktum. Det var ett underbart ljuvligt och uppfriskande faktum, och ehuru det inte var utan sin bedrövliga sida var det åtminstone obestridligt och verkligt. Inom föga mindre än sex år från denna tid kunde Bathseba förvisso gifta sig med honom. Det låg någonting bestämt i denna förhoppning; ty medgivet att hennes ord till Liddy angående ett nytt giftermål törhända inte voro så allvarligt menade, så visade de ändå åtminstone vad hon tänkte om saken.
