232
fingo beta efter att hava fastat ända sedan morgonen. Herden för varje hjord tågade efter den, med ett bylte, innehållande hans packning för veckan, fastsnört över sina skuldror, och bärande i handen sin herdestav, vilken han begagnade som stöd under pilgrimsfärden. Flera får kunde bli trötta och halta, och stundom hände att ett av dem lammade på vägen. För sådana tillfällen sörjde man ofta, då vägen var lång, genom att låta en pony och en kärra åtfölja hjorden och upptaga dess svagare medlemmar för återstoden av färden.
Weatherbury Övergård och Nedergård lågo emellertid inte på så stort avstånd från backen, och sådana anordningar voro inte nödvändiga för dem. Men de stora förenade hjordarna från Bathsebas och farmare Boldwoods ägor bildade en värdefull och imponerande skara som krävde mycken omvårdnad, och därför åtföljdes de längs vägen, utom av Boldwoods herde och av Cain Ball, även av Gabriel själv, genom den gamla förfallna staden Kingsbere och upp till högslätten — och naturligtvis var gamle George, hunden, med bakom dem.
När höstsolen denna morgon kastade sina sneda strålar över Greenhill och upplyste den daggiga planen på dess topp, sågos töckniga dammoln sväva mellan de häckar som parvis genomkorsade den vidsträckta utsikten i alla riktningar. Dessa häckar konvergerade småningom emot kullens fot, och hjordarna blevo synliga var för sig,
