236
fruntimmer skall vara utsatt för såna banditer!» utropade en av dessa damer igen, då hon skakades av stormen såsom ett vassrör.
»Nå men,» sade Coggan. med allvarlig röst vädjande till publiken i allmänhet, som skockade sig bakom hans skulderblad, »har ni nånsin hört om ett så oförnuftigt kvinnfolk som det här? För katten, grannar, om jag bara kunde komma ut ur den här ostpressen, så skulle de förbaskade kvinnfolken gärna för mig få äta opp hela cirkusen för sin egen del!»
»Bli bara inte arg, Jan!» bönföll Joseph Poorgrass viskande. »De kan hitta på att be sina män att mörda oss, förty mig synes av deras ögons tindrande att de äro ett syndigt kvinnosläkte.»
Jan höll sig tyst, som om han inte hade något emot att hålla fred för att göra en vän till viljes, och de nådde småningom fram till trappans fot, Poorgrass tillplattad som »gubben i dosan»; och den sexpence som han en halvtimme tidigare hade gjort i beredskap för entrén, hade blivit så brännhet då den hållits tätt sluten i hans ivriga hand, att kvinnan i spännen, mässingsringar och glasdiamanter, samt med ansiktet och skuldrorna sminkade, som tog emot avgiften, hastigt släppte slanten igen, av fruktan att något puts var i beredskap att sveda hennes fingrar. Så inträdde de alla, och tältduken blev för en åskådare utifrån uppsvälld av otaliga knölar, liksom på en säck potatis, förorsakade av de olika människohuvu-
