Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/246

Den här sidan har korrekturlästs

244

känslor av motvilja mot Weatherbury hade narrat honom att stryka omkring land och rike på det här sättet.

Men Troy var aldrig så uppfinningsrik som när han var absolut utan utsikt att få hjälp. Han slog hastigt åt sidan det draperi som skilde hans egen lilla klädloge från cirkusägarens och -direktörens, där denne nu syntes till i skepnad av den personlighet som kallades Tom King — dock endast från hjässan till midjan; från midjan till fotabjället var han fortfarande ovannämnde aktningsvärde direktör.

»Fan är lös sade Troy.

»Hur så?»

»Jo, där är en sabla björn i tältet, som jag inte vill råka ut för; han nappar mig så säkert som satan bara jag öppnar munnen. Vad skall vi nu ta oss till?»

»Jag tror ni skall in just nu.»

»Jag kan inte.»

»Men spelet måste ju fortsättas.»

»Gå och säg till att Turpin är så illa hes av förkylning att han inte kan säga någonting men att han spelar i alla fall utan att tala.»

Direktören skakade på huvudet.

»Ja, det må gå med spelet hur som helst, jag öppnar inte munnen,» sade Troy med bestämdhet.

»Nå vänta, låt mig se. Jag skall säga er hur vi skall sköta den saken, sade direktören, som törhända tyckte det var farligt att stöta sig med sin förnämste aktör just i detta ögonblick. »Vi