säger ingenting alls åt publiken, utan ni spelar på bara, utan att säga någonting, och gör vad ni förmår genom en förnuftig åtbörd då och då, och några okuvliga armsvängningar på de hjältemodigaste ställena, ni förstår. Inte märker de att replikerna blir borta.»
Detta förslag föreföll rimligt nog, ty Turpins repliker voro varken många eller långa; styckets tjusning låg helt och hållet i dess handling; följaktligen fick pjäsen börja, och i rätta ögonblicket galopperade Svarta Bess in på den gräsbevuxna rännarbanan, hälsad av åskådarnes applåder. Under den scen, då Bess och Turpin, som vid midnatt ha satt över den stängda slagbommen, hetsigt förföljas av kronans officerare, och den halvvakna bomvaktaren i sin tofsade nattmössa förnekar för dessa sistnämnda att någon ryttare har ridit igenom bommen, utbrast Coggan ur djupet av sin själ: »Dä va’ bussigt!» så att det hördes över hela marknadsplatsen utanför, trots fårens bräkande; och Poorgrass smålog med en finsmakares förtjusning över den dramatiska kontrasten mellan hjälten, som kallblodigt spränger över bommen, och den tarvliga rättvisan, i skepnad av hans fiender, som se sig nödda och tvungna att hålla in sina hästar och vänta beskedligt på att få slippa igenom. Vid Tom Kings död kunde han inte avhålla sig från att gripa efter Coggans hand och viska med tårar i ögonen: »Naturligtvis har de inte skjutit honom riktigt, Jan — de låts’ bara!» Och när den sista sorgliga scenen kom, och krop-
