Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/248

Den här sidan har korrekturlästs

246

pen av den tappra och trofasta Bess skulle bäras ut på en bår av tolv frivilliga bland åskådarne, då kunde intet hålla Poorgrass tillbaka; han utropade, då han bad Jan följa med: »Det här blir nå’nting att berätta om hos Warrens under kommande år, och nånting att lämna i arv åt våra barn!» Och under många år i Weatherbury berättade Joseph, med uppsynen av en mångbeprövad man, att han med sin egen hand hade vidrört Svarta Bess’ hov, då hon låg på bår invid hans skuldra. Om, såsom vissa filosofer anse, odödligheten består i att leva i andras hågkomst, då blev Svarta Bess förvisso odödlig den dagen, om hon än aldrig hade blivit det förut.

Emellertid hade Troy tillagt några extra penseldrag till sin vanliga maskering för denna roll, för att så mycket säkrare förbliva oigenkännlig för Bathseba och hennes folk, och ehuru han hade erfarit en lindrig svindel vid sin första entré, var hans metamorfos betryggad genom ett omdömesfullt »linjerande» av hans ansikte med en ståltråd. Trots allt drog han en befrielsens suck när det var över.

En aftonföreställning ägde rum samma dag, och belysningen tändes i tältet. Troy hade utfäst sin roll med mycket jämnmod denna gång och vedervågat några repliker då och då; han höll just på att avsluta sitt utförande av rollen då han, i det han stod i den del av banan som gränsade till det första ledet bland åskådarne, iakttog på en meters avstånd från sig själv huru en mans öga