Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/249

Den här sidan har korrekturlästs
247

slungade en skarp blick mot hans profil. Troy ändrade hastigt ställning, då han i denne granskare igenkände den skurkaktige fogden Pennyways, hans hustrus svurne fiende, som ännu alltjämt höll till i omnejden av Weatherbury.

Först beslöt Troy att inte fästa sig vid hela saken och låta den ha sin gång. Att karlen hade känt igen honom var högst troligt; dock fanns det rum för tvivelsmål. Den stora invändning han hade gjort inom sig emot att låta nyheten om hans närhet gå före honom själv till Weatherbury i det fall att han återvände dit, och som grundade sig på insikten att kännedomen om hans nuvarande sysselsättning skulle nedsätta honom ännu mera i hans hustrus ögon, återvände emellertid snart i sin fulla styrka. Dessutom, ifall han beslöte att alls inte återvända dit, vore det förtretligt ifall det uppstode ett skvaller om att han levde och fanns i grannskapet; och han ville nödvändigt förskaffa sig upplysning om sin hustrus världsliga ställning innan han beslöt sig för vad han skulle göra.

I detta dilemma begav sig Troy genast ut på rekognoscering. Det föll honom in att ifall han kunde få tag i Pennyways och om möjligt göra honom till sin vän, skulle detta vara ett mycket klokt drag. Han hade satt på sig ett tjockt skägg, lånat från etablissementets garderob, och vandrade sålunda utstyrd omkring på marknadsplatsen. Det var nu nästan mörkt, och aktningsvärt folk började uppsöka sina giggar och kärror samt rusta sig till hemfärden.