Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/250

Den här sidan har korrekturlästs

248

Det största serveringsstället på marknaden ägdes av en värdshusvärd i en av grannstäderna. Det ansågs för ett hyggligt ställe, där det fullkomligt väl gick an att skaffa sig nödvändig föda och vila: Hotellägaren Trencher (som han aktningsfullt kallades av lokaltidningen) var nämligen en ordentlig karl, med gott rykte för sin servering i hela omnejden. Tältet var indelat i en första klassens och en andra klassens avdelning, och i änden av första klassens matsal fanns ännu en avskild inhägnad för den allra exklusivaste publiken, som avskildes från den övriga delen av tältet genom en luncheon-bar, bakom vilken värden själv stod, stökande omkring i vitt förkläde och skjortärmar, samt med utseende av att ha levat under tältduken i hela sitt liv. I detta allraheligaste funnos stolar och ett bord, vilka, då ljusen tänts, erbjödo en verkligen inbjudande och trevlig anblick, med ett tekök, te- och kaffekannor av silver, tekoppar av porslin och kakor.

Troy stod vid ingången till tältet, där en zigenerska gräddade plättar över en liten eld av stickor och sålde dem till en penny stycket, samt titfade över gästernas huvud därinne. Han kunde inte se till Pennyways, men varsnade snart Bathseba genom en öppning som vette inåt den reserverade inhägnaden längst borta. Då drog Troy sig undan, gick runt omkring tältet i mörkret, och lyssnade. Han kunde höra Bathsebas röst omedelbart innanför tältduken; hon samtalade med en man. Han kände värmen stiga i sitt ansikte: