sitt titthål, försöka få tag i Pennyways och ta reda på om f. d. fogden hade känt igen honom, då han hejdades av samtalet och märkte att det var för sent.
»Ursäkta, frun,» sade Pennyways; »jag har nå'nting att säga åt er ensam i hemlighet.»
»Jag har inte tid med det nu,» sade hon kallt. Att Bathseba inte kunde tåla den karlen var tydligt; han brukade också alltjämt infinna sig hos henne med allehanda skvaller, varmed han hoppades komma i gunsten igen, på bekostnad av dem som han baktalade.
»Då skall jag skriva det till er,» sade Pennyways förtröstansfullt. Han lutade sig över bordet, ryckte ett blad ur en tillkramad notesbok, och skrev på detta papper, med en rund handstil:
»Er man är här. Jag har sett honom. Vem är slukad nu?»
Detta vek han ihop och räckte henne det. Bathseba brydde sig inte om att läsa det; hon gitte inte ens sträcka ut handen för att ta emot det. Då kastade Pennyways det i famnen på henne, med ett hånskratt, vände sig och lämnade henne.
På grund av Pennyways’ ord och handlingssätt kunde Troy, ehuru han inte hade varit i stånd att läsa vad f. d. fogden hade skrivit, inte ett ögonblick betvivla att det gällde honom. Intet som han kunde hitta på skulle numera kunna göras för att hindra ett avslöjande. »Förbannad otur!» viskade han, och tillade andra svordomar,
