252
som flögo ut i natten såsom en förpestad vind. Emellertid sade Boldwood, i det han tog upp papperet ur hennes famn:
»Önskar ni inte läsa det, fru Troy? Då skall jag göra av med det.»
»Åh jaså,» sade Bathseba vårdslöst, »kanhända det är orätt att inte läsa det ändå; men jag kan nog gissa vad saken gäller. Han vill väl att jag skall rekommendera honom, eller också är det något skvaller om mitt arbetsfolk igen. Så där gör han alltjämt.»
Bathseba höll papperet i sin högra hand. Boldwood räckte fram åt henne brickan med smörgåsar; för att taga för sig av dem, tog hon papperet i vänstra handen, 1 vilken hon ännu höll sin börs, och lät sedan handen sjunka ned längs sin sida jäms med tältduken. Nu var ögonblicket inne för honom att rädda sitt spel, och Troy kände impulsivt att han ville spela ut sitt kort. Ännu en gång betraktade han den vackra handen, såg dess ljusröda fingertoppar och de blå ådrorna kring handleden, vilken omgavs av ett korallarmband som hon brukade bära: hur välbekant allt detta var för honom! Sedan, med den blixtsnabbhet i vilken han var en så stor virtuos, stack han ljudlöst handen ned under tältdukens nedre rand, som var långt ifrån tätt fästad längs marken, lyfte upp den en smula, i det han höll ögat vid sitt titthål, snappade bort papperet mellan hennes fingrar, släppte ner tältduken och sprang bort i mörkret mot vallen och graven, leende åt det
