skrik av förskräckelse hon uppgav. Troy smög sig sedan längs utsidan av vallen, skyndade runt kring den längs bottnen av graven till ett avstånd av omkring hundra meter, steg upp ur den igen och gick djärvt med långsamma steg fram mot tältets huvudingång. Hans mål var nu att finna Pennyways och förhindra ett upprepande av tillkännagivandet tills den stund kom som han ansåg lämplig.
Troy uppnådde tältdörren, och i det han stod där bland de församlade grupperna, tittade han ängsligt efter Pennyways, ehuru han tydligen inte ville göra sig bemärkt genom att fråga efter honom. En eller ett par karlar talade om ett djärvt försök till rån mot en ung dam, vilket hade utförts genom att upplyfta tältduken invid henne. Man antog att skurken hade inbillat sig att en papperslapp, som hon höll i handen, var en banksedel; ty han hade gripit den och sprungit sin väg med den, men kvarlämnat hennes börs. Hans harm och förargelse då han upptäckte dess värdelöshet måste vara rätt lustiga att skåda nu, sades det. Emellertid tycktes händelsen inte ha blivit bemärkt av många, ty den hade inte avbrutit en fiolspelare, som nyss hade börjat spela vid tältets dörr, eller de fyra krokiga gamla gubbar med barsk uppsyn och vandringsstav i hand, som dansade »Major Malleys Reel» efter musiken. Bakom dem stod Pennyways. Troy gled fram till honom, vinkade och viskade några ord; och med en ömsesidig blick av förståelse gingo de två männen ut i natten tillsammans.
