skäl att oroa sig, emedan månen skulle gå upp om en halv timme.
Strax efter händelsen i tältet hade hon stigit upp för att gå — nu var hon verkligen orolig och uppriktigt tacksam för sin gamle tillbedjares erbjudna beskydd — ehuru hon beklagade Gabriels frånvaro, vars sällskap hon långt hellre hade föredragit både såsom mera passande och mera trevligt, eftersom han var hennes egen fogde och tjänare. Men detta kunde inte hjälpas; hon ville på inga villkor bemöta Boldwood ovänligt, då hon ju redan en gång hade behandlat honom illa; och då månen hade gått upp och giggen var färdig, körde hon över backens krön längs de slingrande vägarna som ledde ner därifrån — till glömskans mörker tycktes det, ty månen och kullen som den bestrålade med sitt ljusflöde voro skenbart i jämnhöjd med varandra, och den övriga världen låg såsom en vidsträckt konkav yta mellan dem. Boldwood besteg sin häst och följde på kort avstånd efter henne. Sålunda färdades de ner till låglandet, och ljudet av dem de hade lämnat bakom sig på kullen kom ned till dem likt röster från himlen, och ljusen däruppe sågo ut såsom ett läger av rymdernas härskaror. De hade snart hunnit förbi de muntra slarvarna i kullens omedelbara närhet, farit genom Kingsbere, och kommit ut på stora landsvägen.
Bathsebas skarpa instinkter hade varsnat att farmarens starka hängivenhet för henne ännu var oförändrad, och hon hade djup medkänsla för ho-
