»Inte fullständigt bevisad, kanhända, men bevisad i alla fall genom alla omständigheter. Ett vittne såg ju att han höll på att drunkna. Ingen förnuftig människa betvivlar hans död; inte ni själv heller, fru Troy, såvitt jag tror.»
»Jag betvivlar den allt mindre numera, annars skulle jag ha handlat annorlunda,» sade hon sakta. »I början hade jag nog en underlig oförklarlig känsla att han inte kunde vara död, men därtill har jag numera hittat på flera förklaringar. Men fast jag är halvt övertygad om att jag aldrig skall återse honom, har jag långt ifrån börjat tänka på att gifta om mig med en annan. Jag skulle ju verkligen vara bra tarvlig om jag hade sådana tankar.»
Nu tego de båda en stund, och då de hade råkat ut på en öde del av vägen, som ledde över en allmänning, voro knarrandet av Boldwoods sadel och av hennes giggs resårer de enda ljud som hördes. Boldwood avbröt tystnaden.
»Minns ni då jag bar er avsvimmad i mina armar in till ’Kungens Vapen’ i Casterbridge? Var och en har sin lyckodag: det där var min.»
»Jag vet — jag vet nog,» sade hon brådskande.
»Jag för min del skall aldrig upphöra att beklaga att händelserna fogade sig så att ni inte blev min.»
»Jag tycker också det var ledsamt,» sade hon, och så hejdade hon sig. »Jag menar förstås att det var ledsamt att ni trodde jag tyckte —»
»Jag har ändå alltid i behåll det bittert ljuva medvetandet, så ofta jag tänker på den förflutna
17 — Thomas Hardy II