24
oaktat all fruktan, trotsigt. »Jag blygs inte att säga sanningen.»
»Förbannelse över honom — förbannelse!» utbrast Boldwood i ett framviskat raseri. »Jag skulle ha gett bort en värld för att få röra vid er hand — och då låter ni en odåga komma utan krus och ceremonier och — kyssa er! Du milde himmel! — kyssa er!… Åh, det skall komma en tid i hans liv, då han skall ångra det här, och tänka med ångest på den smärta han har vållat en annan man; och måtte han då få lida och våndas och förtvivla och förbanna — såsom jag nu!»
»Nej nej nej — kalla inte ner ont över honom!» bönföll hon med ett ångestfullt rop. »Vad som helst men inte det — vad som helst. Åh, var god mot honom, herr Boldwood, för jag älskar honom så mycket!»
Boldwoods tankar hade nått den smältpunkt vid vilken yttre linjer och konturer helt och hållet försvinna. Den nalkande natten tycktes samla allt sitt mörker i hans öga. Han hörde ej längre vad hon sade.
»Jag skall straffa honom — vid min själs salighet, det lovar jag! Jag skall möta honom, han må vara soldat eller inte, och jag skall piska upp honom, den ärelösa uslingen, för att han har rövat ifrån mig mitt livs enda glädje. Om han så hade hundra karlars styrka — jag skall piska upp honom —» Han sänkte plötsligt och onaturligt rösten. »Bathseba, vackra, förlorade, koketta älskling, förlåt mig! Jag har stått här
