258
tiden av vår bekantskap — att jag betydde någonting för er förr än han, och att ni nästan var min. Men det har förstås ingenting att betyda. Ni brydde er aldrig om mig.»
»Det gjorde jag visst, och högaktade er också.»
»Gör ni det ännu?»
»Ja.»
»Vilketdera?»
»Hur menar ni — vilketdera?»
»Tycker ni om mig, eller högaktar ni mig?»
»Jag vet inte — åtminstone kan jag inte säga er det. Det är svårt för en kvinna att beskriva sina känslor på ett språk som till största delen har blivit gjort av män för att uttrycka deras. Mitt sätt mot er var tanklöst, oursäktligt, nedrigt! Jag skall evigt beklaga det. Om det hade funnits någonting som jag kunde ha gjort för att göra bot för det, skulle jag med glädje ha gjort det — det fanns ingenting på jorden som jag så längtade efter som att få gottgöra det där tilltaget. Men det var omöjligt.»
»Klandra inte er själv — ni handlade inte så orätt som ni tror. Bathseba, antag att ni hade ett fullständigt och verkligt bevis på att ni är vad ni faktiskt är — nämligen änka — skulle ni då gottgöra er gamla oförrätt mot mig genom att gifta er med mig?»
»Jag vet inte. Åtminstone inte ännu, i varje fall.»
»Men kanhända någon gång i en framtida del av ert liv?»
