»Åh ja, kanske någon gång i en framtid.»
»Nåväl, har ni reda på att ni utan vidare bevis av något slag har rätt att gifta om er efter omkring sex år från denna dag — utan att bli föremål för någons invändning eller klander?»
»Javisst,» sade hon hastigt. »Allt det där vet jag nog. Men tala inte om det — sju eller sex år — vem vet var vi alla är vid den tiden?»
»De förgår nog snart, och det kommer att förefalla såsom en förvånansvärt kort tid att se tillbaka på när de är förbi — mycket kortare än då vi nu ser framåt emot dem.»
»Jojo; jag har märkt det av egen erfarenhet.»
»Nåväl, hör nu bara på mig den här enda gången ännu,» bönföll Boldwood. »Om jag väntar till dess, vill ni då ta mig? Ni medger att ni är skyldig mig gottgörelse — giv mig den i den formen.»
»Men herr Boldwood — sex år —»
»Vill ni då bli någon annan mans hustru?«
»Nej visst inte! Jag menar att jag inte tycker om att tala om den saken ännu. Det passar sig visst inte, och jag borde inte tillåta det. Låt oss lämna den för närvarande, vill ni vara så god!»
»Naturligtvis lämnar jag det ämnet om ni önskar det. Men det passande har ingenting med skälen att göra. Jag är en medelålders man, villig att vara er beskyddare under återstoden av vår livstid. Å er sida åtminstone finns det ingen klandervärd lidelse eller brådska — å min sida finns det kanhända. Men jag kan ej annat än tycka,
