260
att om ni besluter att — på grund av en känsla av medlidande och, som ni säger, av önskan att ge mig en gottgörelse — göra en överenskommelse med mig för en avlägsen tidpunkt — en överenskommelse som ställer allting till rätta igen och gör mig lycklig, hur sent det än må ske — då gör ni intet som är okvinnligt eller ovärdigt. Hade jag inte första rummet vid er sida? Har ni inte redan engång varit nästan min? Helt visst kan ni säga mig detta, att ni går in på att jag får komma tillbaka, ifall omständigheterna tillåter det? Jag ber er, svara! Åh, Bathseba, lova — det är bara ett obetydligt löfte — att om ni gifter om er, blir det med mig!»
Hans tonfall var så lidelsefullt att hon nästan blev rädd för honom i detta ögonblick, hur djup än hennes medkänsla var. Det var blott och bart en fysisk rädsla — den svagas fruktan för den starke, det var ingen känsla av avoghet eller inre motvilja. Hon sade, med en viss förtvivlan i rösten, ty hon kom livligt ihåg hans utbrott på Yalburyvägen, och bävade för ett återupprepande av hans anfall av vrede:
»Jag skall aldrig gifta om mig så länge ni önskar att jag må bli er hustru, vad som än må hända — men att lova mera — ni har överraskat mig så —»
»Men låt oss då helt enkelt uttrycka det så — att ni om sex år vill bli min hustru? Oförmodade händelser talar vi inte om, sådant måste man naturligtvis ta hänsyn till. Och den här gången vet jag att ni vill hålla ert ord.»
