Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/268

Den här sidan har korrekturlästs

266

mar, doktorns om affärer, och mitt affärsbiträdes — det vill säga ert — om moral.»

»Och om kärlek — »

»Mitt eget.»

»Jag tror att det där var en skavank på hela ert resonemang, sade Oak med ett allvarligt leende.

Hon svarade inte genast; sedan yttrade hon: »God kväll, herr Oak,» och gick sin väg.

Hon hade talat uppriktigt, och varken begärt eller väntat något mera tillfredsställande svar av Gabriel än det hon hade fått. Och ändå, i det allra innersta av hennes komplicerade hjärta, fanns det i detta ögonblick ett litet sting av besvikelse, vars orsak hon inte ville tillåta sig själv att erkänna. Oak hade inte en enda gång yttrat en önskan att hon vore fri för att själv kunna gifta sig med henne — hade inte en enda gång sagt: »Jag skulle nog kunna vänta på er lika väl som han.» Detta var som ett insektsting. Inte för att hon ett ögonblick skulle ha lyssnat till ett sådant förslag. Nej, nej — ty hon sade ju hela tiden att sådana framtidsplaner stredo mot det passande, och var inte Gabriel dessutom en alldeles för fattig karl för att tala om sina känslor med henne? Men han kunde ju ändå ha gett bara en vink om sin gamla kärlek till henne, och på ett skämtsamt sätt framkastat en avlägsen antydan, om han finge tala om den. Det skulle ha varit så vackert och behagligt, om också intet vidare; och så skulle hon ha fått visa hur blitt och föga så-