272
man då en skrynkla på hans rock betraktades såsom en lika viktig fråga som en jordbävning i Syd-Amerika. Till sist förklarade sig Boldwood till hälften nöjd, och betalade räkningen; och skräddaren gick ut genom dörren just då Oak kom in för att inrapportera dagens förlopp.
»Åh, Oak,» sade Boldwood. »Jag hoppas förstås att få se er här i kväll. Se till att ni får roligt. Jag har beslutat att varken besvär eller omkostnader skall sparas.»
»Jag skall försöka komma, herr Boldwood, fast det kanske inte blir så tidigt,» sade Gabriel lugnt. »Jag är riktigt glad att se en sådan förändring hos er, ni är annorlunda än förr.»
»Ja — jag måste erkänna det — jag är munter i kväll, glad och mer än glad — till den grad att jag nästan blir sorgsen igen vid tanken på att det här alltsammans är förgängligt. Och ibland, när jag känner mig riktigt hoppfull och lycklig, ruvar någonting hotande på avstånd, så att jag ofta börjar betrakta dysterheten inom mig med tillfredsställelse, och känna fruktan när jag är glad. Men det torde väl vara dumt — jag förstår nog att det är dumt. Kanske min dag nu kommer till sist.»
»Jag önskar den må bli både lång och vacker.»
»Tack — tack. Men min glädje vilar ändå på ett helt ringa hopp. Och jag förlitar mig ändå på mitt hopp. Det är tro och inte hopp. Jag tror att jag den här gången ändå inte har gjort upp räkningen utan värden. — Oak, mina händer dar-
