Därpå lämnade Oak honom. Han var orolig för Boldwoods skull, ty han hade återigen sett att denna oföränderliga lidelse hade gjort att farmaren inte mera var samma människa som förr.
Medan Boldwood ensam dröjde kvar i sitt rum — färdig och klädd för att ta emot sitt främmande — tycktes hans ängslan ge vika och efterträdas av en djupt högtidlig stämning. Han såg ut genom fönstret, och betraktade trädens otydliga kontur mot himlen, och skymningen som tätnade till mörker.
Sedan gick han bort till en reglad skrubb, och framtog ur en låst låda därinne ett litet runt fodral, stort som en pillerask, och ämnade sticka det i fickan. Men han dröjde därmed för att öppna dess lock och ett ögonblick betrakta dess innehåll. Det innehöll en fruntimmersring, runt omkring prydd med små diamanter, och det syntes tydligt av dess utseende att den nyss hade blivit köpt. Boldwoods ögon dröjde en lång stund vid dess många gnistrande stenar, ehuru hans sätt och min tydligt röjde att dess materiella utseende föga rörde honom — han hade utseendet av en person som i tanken följde detta smyckes framtida historia.
Ett buller av vagnshjul hördes framför fasaden. Boldwood tillslöt fodralet, stoppade det omsorgsfullt i fickan och gick ut på trappavsatsen. Den gamle tjänare som var hans faktotum inomhus framträdde i samma ögonblick vid trappans fot.
