Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/284

Den här sidan har korrekturlästs

282

»De kommer nu, husbond' — hela mängder av dem — till fots och i vagn också.»

»Jag ämnade just komma ner. De där vagnshjulen som jag hörde — var det fru Troys?»

»Nej, husbond' — det var inte hon ännu.»

En förbehållsam och dyster uppsyn hade återvänt till Boldwoods ansikte, men det dolde blott föga hans känslor var gång han nämnde Bathsebas namn; och hans feberaktiga ängslan fortsatte att röja sin tillvaro genom en galopperande rörelse av hans fingrar mot sidan av hans lår då han steg nedför trappan.

VII

»Hur täcker den här mig?» sade Troy till Pennyways. »Nu känner ingen igen mig, det vill jag lova.»

Han knäppte fast en stor grå överrock av samma snitt som gubben Noaks i en leksaksark, med kappa och hög krage; den sistnämnda var rak och styv, såsom en ringmur, och nådde nästan upp till randen av en resmössa som han hade dragit ner över öronen.

Pennyways snoppade ljuset och tittade därefter upp och skärskådade betänksamt Troy.

»Ni har alltså beslutat att gå dit?» sade han.

»Beslutat? Ja visst, naturligtvis har jag det.»

»Varför kan ni inte skriva till henne? Det är en mycket konstig klämma ni har gett er in i, sergeant. Ser ni, alla de där historierna kommer nog