284
ert cirkusspelande kommer ändå ut, så säkert, vet ni, fast ni inte vill tro det. Förbanne mina ögon om inte det blir spektakel av ifall ni går dit just nu — mitt i Boldwoods julfirande!»
»Hm, jojo. Jag tänker jag inte blir någon vidare välkommen gäst om han har henne där,» sade sergeanten med ett lätt skratt. »Ett slags Alonzo den Tappre[1]; och när jag uppenbarar mig, ’av skräck sitta gästerna stela’, ’vad ord måla häpna'n som rår överallt?’ och ’tolvslaget dånar från tornet’, och ’ljusens låga den brinner så blå’, och ’av rysliga maskar en slingrande hop kröp ut och kröp in genom tinningens grop’ — Hu så förskräckligt! — Ring efter mer brännvin, Pennyways, jag riktigt rös just nu! Nå, vad behöver jag mera? En käpp — jag måste ha en spatserkäpp.»
Nu förstod Pennyways att han hade råkat i vad man kan kalla en klämma, ty om Bathseba och Troy försonades skulle det bli nödvändigt att återvinna hennes aktning, ifall han ville försäkra sig om hennes mans beskydd. »Jag tror ibland att hon tycker om er ännu, och är en bra kvinna i grund och botten,» sade han, såsom en sista utväg till räddning. »Men inte kan man säkert döma efter utseendet. Nåja, sergeant, ni får göra som ni tycker, och vad mig angår, så gör jag nog såsom ni säger mig.»
- ↑ Hjälten i en kuslig spökballad, där den fallne riddarens vålnad rövar bort sin otrogna brud mitt under hennes bröllop med en annan. Ö. a.
