Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/288

Den här sidan har korrekturlästs

FEMTIOTREDJE KAPITLET

Concurritur — Horae Momento

Utanför framsidan av Boldwoods hus stod i mörkret en grupp män, med ansiktena vända mot dörren, vilken emellanåt öppnades och stängdes för en gäst eller en tjänare, varvid en gyllene stav av ljus sträcktes ut över marken för ett ögonblick och åter försvann, kvarlämnande utanför endast det lysmaskartade skenet av den bleka lampa som hängde bland de ständigt gröna växternas blad ovanför dörren.

»De såg honom i Casterbridge i eftermiddags — så sade pojken,» anmärkte en bland dem viskande. »Och jag för min del tror på det. Hans lik hittades aldrig, kom ihåg det.»

»Det är en underlig historia,» sade en annan. »Ni kan lita på att hon inte vet av det.»

»Inte ett ord.»

»Kanske vill han inte att hon skall veta det,» sade en annan karl.

»Om han lever och är här i grannskapet, så ämnar han ställa till obehag,» sade den förste. »Stackars unga människa: jag tycker synd om henne,