Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/290

Den här sidan har korrekturlästs

288

»Vad — det där om att sergeant Troy har blivit sedd, menar ni, gossar?» sade Smallbury med sänkt röst.

»Javisst — i Casterbridge.»

»Ja, det har jag. Laban Tall gav mig en vink om det nyss — men jag tror inte på det. Jaså här kommer Laban själv, tror jag.» Fotsteg närmade sig.

»Laban?»

»Ja, det är jag, sade Tall.

»Har ni hört något mera om det där?»

»Nej,» sade Tall, förenande sig med gruppen. »Och jag tror nästan det är bättre att vi tiger med det. Om det är så att det är lögn, så oroar det henne bara, och skadar henne mycket när det sprids ut; och om det är sant, så blir det inte bättre av att hon på förhand ser sin olyckstid komma. Gud give att det vore lögn, för fast Henery Fray och somliga av dem talar emot henne, så har hon aldrig varit annat än hygglig mot mig. Hon är hetsig och hastig, men nog är det en bra flicka, som aldrig säger en lögn, hur mycket sanningen än må skada henne, och jag har ingen orsak att önska henne ont.»

»Hon säger aldrig kvinnfolks smålögner, det är sant det; och det är mer än som kan sägas om de flesta. Ja, allt harmligt som hon tänker, det säger hon rakt i ansiktet på en: det finns ingenting falskt hos henne.»

Sedan stodo de tysta, var och en sysselsatt med sina egna tankar, och under denna mellan-