tid kunde man höra ljudet av roligheten därinne. Sedan öppnades stora dörren åter, ljuset strömmade ut, den välkända skepnaden av Boldwood syntes i den rektangulära ljusarean, dörren stängdes, och Boldwood vandrade långsamt nedför gången.
»Det är husbond,» viskade en av karlarna, då han nalkades dem. »Det är bäst vi är tysta — han går strax in igen. Han skulle tycka det är opassligt av oss att stå här och hänga.»
Boldwood kom närmare och gick förbi karlarna utan att se dem, ty de stodo på gräset under buskarna. Han stannade, lutade sig över grinden, och drog ett långt andetag. De hörde honom yttra lågmälda ord.
»Jag hoppas till Gud att hon må komma, annars blir den här natten bara en pina för mig! Åh, min älskling, min älskling, varför håller du mig i en sådan spänning?»
Så talade han för sig själv, och de hörde det alla tydligt. Därefter förblev Boldwood tyst, och bullret därinifrån var åter jämt och nätt hörbart, tills, några minuter senare, ett buller av lätta hjul kunde urskiljas; de kommo nedför backen. De kommo närmare och stannade vid grinden. Boldwood skyndade tillbaka till dörren, och öppnade den; och ljuset strålade mot Bathseba, som kom uppför gången.
Boldwood pressade ner sin sinnesrörelse till en blott välkomsthälsning: karlarna observerade hennes lätta skratt och hennes ursäkt då hon mötte
19 — Thomas Hardy II
