292
»Jag kan inte inse att det är vår sak,» mumlade Smallbury tvivlande.
»Joho. Det här är alla människors sak,» sade Samway. »Vi vet mycket bra att husbond' är på orätt spår; och att hon inte har reda på nå'nting, och vi borde säga till åt dem genast. Laban, ni känner henne bäst — det är bäst att ni går och ber att få tala med henne.»
»Inte passar jag för så'nt,» sade Laban nervöst. Jag skulle tycka att William borde göra det, om det engång skall göras. Han är äldst.»
»Inte tänker jag befatta mig med den saken,» sade Smallbury. »Det är en kinkig historia allt det här. Äsch, han går nog dit till henne själv om några minuter, får ni se.»
»Det är inte så säkert det. Kom, Laban.»
»Jaha, måste jag så måste jag väl då,» svarade Tall motvilligt. »Vad skall jag säga?»
»Bed bara att få tala med husbond'.»
»Ne-ej! inte talar jag med herr Boldwood. Om jag berättar det för någon alls, så nog blir det för matmor.»
»Nå gott,» sade Samway.
Nu gick Laban fram till dörren. Då han öppnade den kom ljudet av sorlet därinne rullande ut liksom en våg mot en fridfull strand — ty församligen var rakt innanför i hallen — och dämpades till ett mummel då han stängde den igen. Varje man lyssnade med spänning, och såg upp mot de mörka trätopparna som sakta vajade mot himlen och tillfälligtvis skälvde för en lätt vind-
