Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/296

Den här sidan har korrekturlästs

294

dighet var svår för henne att uppbära. Stundom tyckte hon att hon på inga villkor borde ha kommit dit; sedan betänkte hon huru kallt och ovänligt detta skulle ha varit, och slutligen beslöt hon sig för den medelvägen att stanna där blott omkring en timme och därefter obemärkt dra sig tillbaka, eftersom hon ända från början hade klart för sig att hon på inga villkor kunde vare sig dansa, sjunga eller taga någon verklig del i vad som försiggick.

Då denna timme hade fördrivits med att prata och se på, tillsade Bathseba Liddy att inte göra sig någon brådska, och gick ut i det lilla förmaket för att bereda sig till avfärd; det var i likhet med hallen smyckat med järnek och murgröna, och klart upplyst.

Ingen var därinne, men hon hade knappt varit där ett ögonblick då herrn i huset inträdde.

»Fru Troy — inte går ni väl ännu?» sade han. »Vi har ju knappast börjat!»

»Om ni ursäktar mig, skulle jag vilja gå nu.» Hennes sätt var oroligt, ty hon kom ihåg sitt löfte och anade vad han ämnade säga. »Men eftersom det inte är sent ännu,» tillade hon, »kan jag gå hem till fots, och lämna min tjänare och Liddy här; de får komma efter när de vill.»

»Jag har sökt ett tillfälle att få tala med er,» sade Boldwood. »Ni vet kanske vad jag längtar att få säga?»

Bathseba såg tyst mot golvet.

»Ger ni mig det?» sade han ivrigt.