»Vad då?» viskade hon.
»Nå, det där är undanflykter! Ert löfte, naturligtvis. Jag vill inte alls tvinga mig på er eller låta någon få veta av det. Men ge mig ert ord! Blott och bart en affärsmässig överenskommelse, vet ni väl, mellan två människor som har kommit förbi lidelsernas inflytande.» Boldwood visste hur falsk denna bild var vad honom själv beträffade: men han hade av erfarenheten lärt att detta var den enda ton varmed han fick tillåtelse att nalkas henne. »Ett löfte att gifta er med mig efter fem och tre fjärdedels år. Ni är skyldig mig det!»
»Jag känner på mig att det är så,» sade Bathseba, »det vill säga om ni fordrar det. Men jag är inte samma kvinna som förr — jag är en olycklig kvinna — och är inte — inte —»
»Ni är ännu en utomordentligt vacker kvinna,» sade Boldwood. Uppriktighet och ren övertygelse förestavade hans yttrande, utan att beledsagas av någon känsla av att det kunde ha åvägabragts av någon lust att smickra henne för att blidka och vinna henne.
Emellertid hade det blott ringa verkan nu, ty hon sade i ett lidelsefritt mummel, som i sig självt var ett bevis för sanningen av hennes ord: »Jag har inte alls någon känsla för den här saken. Och jag vet inte alls vad som är rätt att göra i min svåra belägenhet, och jag har ingen som kan ge mig råd. Men jag ger mitt löfte om jag måste ge det. Jag ger det såsom man betalar en skuld,
