Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/30

Den här sidan har korrekturlästs

TRETTIOANDRA KAPITLET

Natt — Hästtramp

Weatherbury by var stilla som kyrkogården i dess mitt, och dess levande vilade nära nog lika tyst som de döda. Kyrkans tornur slog elva. Luften var så tom på andra ljud att urverkets surrande just förrän det slog varje slag förnams fullkomligt tydligt, liksom även dess knäppning när allt var slut. Klocktonerna flögo ut med den vanliga känslolösheten hos de ljud, som härröra från livlösa föremål — framvällande och återstudsande bland murarna, dallrande upp mot de kringströdda molnen, spridande sig genom deras mellanrum ut i himmelens milsvida rymder.

Bathsebas av ålder fårade gemak hyste denna natt ingen annan invånare än Maryann; ty Liddy var, såsom nämnt, hos sin syster, till vilken även Bathseba begett sig ut på besök. Några minuter efter att klockan slagit elva vände Maryann sig i sängen med en känsla av att hon hade blivit störd. Hon var helt och hållet omedveten om beskaffenheten av vad som hade stört henne. Det ledde till en dröm, och drömmen till ett uppvaknande med en obehaglig förnimmelse av att någonting hade hänt.