lät, följde flickan, och kom efter några ögonblick nedför trappan i hatt och kappa, färdig att gå. För att komma till dörren måste man gå genom hallen; och innan hon gjorde detta stannade hon vid trappans fot — den slutade i ett hörn — för att kasta en sista blick på sällskapet.
Där var varken musik eller dans för närvarande. Vid salens lägre ände, som särskilt hade iordningställts för arbetsfolket, samtalade en grupp viskande och med dyster uppsyn. Boldwood stod vid eldstaden, och även han, ehuru han var så upptagen av de syner som väckts av hennes löfte, att han knappt såg någonting, tycktes i samma ögonblick ha varsnat deras märkvärdiga beteende och deras sidoblickar.
»Vad är det ni funderar på, karlar?» sade han.
En av dem vred på sig och svarade besvärat: »Det var bara nånting som Laban har hört berättas.»
»Något nytt? Någon gift eller förlovad, född eller död?» frågade farmaren muntert. »Säg oss det, Tall. Av ert utseende kunde man verkligen tro att det är någonting riktigt fasligt.»
»Ne-ej, herr Boldwood, inte är någon död,» sade Tall.
»Jag önskar bara att någon vore det,» sade Samway med en viskning.
»Vad säger ni, Samway?» frågade Boldwood, rätt skarpt. »Har ni någonting på hjärtat, så sjung ut; annars skall ni börja en ny dans.»
»Fru Troy har kommit ner för trappan,» sade
