302
Ännu rörde hon sig inte. Sanningen var den, att Bathseba hade mist all rörelseförmåga — och ändå var hon inte avsvimmad. Hon var i ett tillstånd av andlig starrblindhet; hennes tanke var för ögonblicket fullkomligt berövad allt ljus, på samma gång som intet fördunklande därav var skönjbart utifrån.
Troy sträckte fram handen för att dra henne till sig, men då ryggade hon hastigt undan. Denna synbara förskräckelse för honom tycktes reta Troy, och han grep hennes arm och drog häftigt i den. Om hans grepp var för hårt eller om hans blotta vidrörande var orsaken, blev aldrig utrönt, men då han fattade i henne ryste hon och uppgav ett hastigt, lågt skri.
Detta skri hade knappt förklingat sedan några sekunder, då det följdes av en plötslig, dövande knall som dånade genom rummet och bragte alla att häpna. Ekväggen skalv av dess brak och rummet fylldes av grå rök.
Alla sågo förvirrade på Boldwood. Bakom hans rygg, där han stod vid eldstaden, fanns en bösshållare, sådan som brukas på lantgårdar, byggd för tvenne bössor. När Bathseba skrek till under sin mans vidrörande, hade Boldwoods utseende av frätande förtvivlan förbytts. Ådrorna hade svällt upp, och en glimt av vanvett hade skymtat fram i hans öga. Han hade hastigt vänt sig om, gripit en av bössorna, spänt hanen och genast avskjutit den mot Troy.
Troy föll. Avståndet mellan de två männen
