och sedan syntes han ej mer till för världen därute.
Långt tidigare hade hela Weatherbury blivit grundligt uppskakat, och det vilda dåd som hade avslutat Boldwoods julfest blivit bekant för alla. Av dem som inte voro i själva huset var Oak en bland de första som hörde om katastrofen, och när han inträdde, vilket skedde omkring fem minuter efter Boldwoods avfärd, var skådespelet fruktansvärt. Alla de kvinnliga gästerna skockade sig förfärade längs väggarna såsom en fårahjord när ovädret bryter ut, och karlarna undrade vad de skulle göra. Vad Bathseba beträffar, var hon helt förbytt. Hon satt på golvet bredvid Troys lik, med hans huvud vilande i sitt sköte, dit hon själv hade lyft det. Med ena handen höll hon sin näsduk mot hans bröst och täckte såret, fastän knappt en droppe blod hade flutit ut, och med den andra höll hon tätt i en av hans. Omvälvningen hade gjort att hon hade blivit sig själv igen. Den momentana bedövningen hade upphört, handlingskraften hade återvänt då den nödvändiggjordes. Handlingar av självbehärskning, som förefalla så vanliga då man filosoferar, äro sällsynta i livet, och Bathseba bragte alla att häpna, ty hennes filosofi förestavade hennes handlingssätt, och hon tyckte sällan att någonting borde utföras utan att också utföra det. Hon var danad av det stoff som bildar store mäns mödrar. Hon var oumbärlig i bättre sällskap, avskydd vid tebjudningar, fruktad i butikerna, och äls-
20 — Thomas Hardy II
