Hon lämnade sin säng och tittade ut genom fönstret. Gårdens fålla stödde sin ände mot denna sida av byggningen, och inom dess inhägnad kunde hon nätt och jämt urskilja i det ovissa grå en gestalt som nalkades den häst, som där betade. Gestalten grep hästen i pannlocken och ledde den till ett hörn av fältet. Här kunde hon urskilja ett föremål, vilket av omständigheterna att döma tydligen var ett åkdon, ty efter några minuters sysslande med att spänna för, hördes hästens trav nedåt landsvägen, jämte bullret av lätta vagnshjul.
Endast två slags människor kunde ha smugit sig inom inhägnaden med denna hemlighetsfulla gestalts spöklika glidande. Det var en kvinna eller en zigenare. En kvinna kunde inte komma i fråga för ett sådant sysslande vid en sådan tid på dygnet; alltså var det en tjuv, som troligtvis hade fått reda på gårdsfolkets förminskade antal just denna natt, och som därför hade utvalt den för sitt djärva tilltag. Dessutom — och detta förbytte misstanken till visshet — det fanns zigenare i Weatherbury-dälden.
Maryann, som inte hade vågat skrika i rövarens närvaro, återfick sitt mod då hon sett honom avlägsna sig. Hon kastade hastigt kläderna på sig, skumpade nedför den rankiga trappan med dess hundra knakanden, sprang till Coggans, det närmaste huset, och slog larm. Coggan ropade på Gabriel, som nu åter bodde hos honom, liksom i början och de gingo tillsammans att
