mig. Jag hörde henne gå omkring därinne i mer än en timmes tid, men hon kom ut bara en enda gång, och det var för att få flera ljus, för att hennes hade brunnit ner i staken. Hon sade att vi skulle låta henne veta när ni eller pastor Thirdly kom, herr doktor.»
Oak kom in med pastorn i samma ögonblick, och de gingo alla upp i övre våningen; Liddy Smallbury visade vägen. Allt var tyst som graven då de stannade på trappavsatsen. Liddy knackade på, och de hörde Bathsebas dräkt frasa genom rummet; nyckeln vreds om i låset, och hon öppnade dörren. Hennes utseende var lugnt och nästan orörligt, likt en till hälften levandegjord staty av Melpomene.
»Åh, doktor Aldritch, äntligen har ni kommit,» mumlade hennes läppar blott, och hon sköt dörren tillbaka. »Ah, och pastor Thirdly. Nåväl, allt är gjort, och nu kan vem som helst få se honom.» Sedan gick hon förbi honom, gick över trappavsatsen och begav sig in i ett annat rum.
Då de blickade in i den dödes rum, som hon hade lämnat, sågo de vid skenet av de ljus som stodo på hyllorna en lång, rak gestalt, som låg i sängkammarens bortre ände, svept i vitt. Allt där omkring var i fullkomlig ordning. Läkaren gick in, och efter några minuter åervände han till trappavsatsen, där Oak och pastorn ännu väntade.
»Det är verkligen allt gjort, såsom hon säger,» anmärkte doktor Aldritch med kuvad stämma.
