Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/312

Den här sidan har korrekturlästs

310

»Kroppen har blivit avklädd och vederbörligen klädd i sin svepning. Milde himmel — hon är ju bara en ung flicka! Hon måste ha en stoikers nerver!»

»Endast en hustrus hjärta,» svävade det i en viskning förbi de trenne närvarandes öron, och då de vände sig om stod Bathseba mitt ibland dem. Sedan, liksom för att bevisa i samma ögonblick att hennes behärskning hade berott mera på vilja än på omedelbar kraft, sjönk hon tyst ner mellan dem och låg som en formlös hög av kläder på golvet. Det enkla medvetandet att en övermänsklig ansträngning inte längre behövdes, hade med ens gjort slut på hennes förmåga att fortsätta den.

De buro henne in i ett annat rum, och läkarhjälpen, som hade varit onödig för Troy, visade sig ovärderlig för Bathseba, som fick en rad av svimningsanfall, vilka antogo ett oroande utseende för en tid. Hon lades till sängs, och Oak, som av vad som meddelades fann att ingenting verkligen farligt var att frukta för henne, lämnade huset. Liddy höll vakt i Bathsebas rum, där hon hörde sin matmor kvida i en viskning under de långsamma timmarna av denna olycksnatt: »Åh, det är mitt fel — hur kan jag leva? O Gud, hur kan jag leva?»