312
och spjutbärarne, och sedan tågade alla mangrant mot staden, utom Weatherbury-karlarna, vilka, så snart de sett domarens avfärd, återvände hem till sitt arbete igen.
»Joseph, jag såg att ni klämde er tätt opp mot vagnen, sade Coggan, medan de gingo. »Lade ni märke till herr domarens ansikte?»
»Ja det gjorde jag,» sade Poorgrass. »Jag såg skarpt på honom, som för att riktigt läsa i hans själ; och där var barmhärtighet i hans ögon — eller för att tala med den noggrannhet som kräves av oss i denna högtidliga stund, i det öga som var åt min sida till.»
»Nåja, jag hoppas det bästa, sade Coggan, »fast redan det är dåligt nog. Men jag skall i alla fall inte gå och höra på rättegången, och jag skulle råda de andra bland er, som inte behövs där, att bli borta. Det upprör hans sinne mer än nånting annat att se oss glo på honom som på ett spektakel.»
»Just vad jag sade i morse,» anmärkte Joseph. »’Rättvisan varder kommande att väga honom på sin vågskål’, sade jag på mitt reflektiva sätt, ’och varder han befunnen för lätt, så vare det över honom,’ och en karl bredvid mig sade: ’Hör, hör! En karl som kan tala så där bra borde man höra på.’ Men jag vill inte uppehålla mig vid den saken, ty mitt enkla tal är mitt enkla tal, och det är inte så mycket att fästa sig vid, fast somliga människors tal nog ändå beryktas vida omkring, eftersom de har en naturlig begåvning för sådant.»
