316
Det var timmermän som innanför bröstvärnet reste upp en stolpe i en lodrät ställning. Han vände hastigt bort ögonen och påskyndade sin gång.
Det var mörkt då han anlände hem, och halva byn var honom till mötes.
»Inga nyheter,» sade Gabriel matt. »Och jag är rädd att det inte finns något hopp. Jag har varit med honom i mer än två timmar.»
»Tro ni att han verkligen var rubbad när han gjorde det?» sade Smallbury.
»Jag kan inte med uppriktighet säga att jag tror det,» svarade Oak. »Men det kan vi tala om en annan gång. Har det varit någon förändring med matmor i eftermiddags?»
»Ingen alls.»
»Är hon på nedre botten?»
»Nej. Och så mycket bättre som hon höll på att bli. Nu är hon åter ungefär såsom hon var i julas. Hon frågar bara hela tiden om ni inte har kommit och om det inte hörs några nyheter, tills man blir alldeles trött på att svara henne. Skall jag gå och säga till åt henne att ni har kommit?»
»Nej,» sade Oak. »Det finns ju en utsikt kvar; men jag kunde inte stanna i stan längre — dessutom hade jag ju sett honom. Så att Laban — Är inte Laban här, vad?»
»Jo,» svarade Tall.
»Vad jag har ställt om, är att ni skall rida till stan till allra sist i natt; ni reser av omkring nio, och väntar där en tid, ni kommer hem om-
