»Nej — inte kör ni bort mig.»
Sedan stodo de där tämligen brydda, och Bathseba sökte torka sitt förskräckligt tårade och upphettade ansikte så att han inte skulle märka det. Slutligen sade Oak: »Jag har inte sett er — jag menar talat med er — sedan mycket länge, är det icke så?» Men han fruktade att påminna henne om det sorgliga som varit, och avbröt sig själv: »Ämnade ni er till kyrkan?»
»Nej,» sade hon. »Jag kom för att i all tysthet se på gravstenen för att se om de hade huggit inskriften så som jag önskade. Herr Oak, ni behörer inte vara rädd för att, om ni vill det, tala om det som vi båda tänker på i detta ögonblick.»
»Nå, har de gjort det såsom ni önskade det?» sade Oak.
»Ja. Kom och se på det, om ni inte redan har sett det.»
Så gingo de båda dit och läste gravskriften. »Åtta månader!» mumlade Gabriel Oak då han såg datum. »Jag tycker det var som i går.»
»Och för mig är det som vore det för åratal se'n — långa år, och som om jag hade dött däremellan. Och nu går jag hem, herr Oak.»
Oak följde efter henne. »Jag ville berätta en liten sak för er,» sade han tvekande. »Bara en affärsangelägenhet, och jag tror jag kunde tala om det nu, om ni vill tillåta det.»
»Ja visst, gärna.»
»Det är att jag snart måste sluta upp att sköta er gård, fru Troy. Saken är den att jag tänker på
