kännagivande i brevform att han inte skulle förnya sin städsel hos henne nästa Vårfrudag.
Bathseba satte sig verkligen ner och grät bitterligen över detta brev. Hon var bedrövad och sårad över att besittningen av Gabriels hopplösa kärlek, som hon hade lärt att betrakta som sin oförytterliga rättighet på livstid, hade blivit tagen ifrån henne så där just på grund av hans eget frivilliga beslut. Och orolig var hon också över utsikten att åter bli tvungen att förlita sig enbart på sin egen förmåga: det tycktes henne att hon aldrig skulle kunna återvinna tillräckligt energi för att bege sig till kornmarknaden, köpslå och sälja. Alltsedan Troys död hade Oak skött om alla försäljningar, alla marknader för hennes räkning, övervakat hennes affärer på samma gång som sina egna. Vad skulle hon nu ta sig till? Hennes liv började bli alldeles ödsligt.
Så ödsligt kändes alltsammans för Bathseba den kvällen, att hon i sitt omotståndliga behov av medlidande och medkänsla, och olycklig över att hon tycktes ha överlevat den enda verkliga vänskapsförbindelse hon någonsin hade ägt, satte på sig mössa och kappa och begav sig ner till Oaks hus just efter solnedgången, lyst på sin väg av de bleka gullvivsfärgade strålarna av en några dagar gammal nymåne.
Ett livligt eldsken strålade genom fönstret, men ingen syntes till uti rummet. Hon knackade nervöst, och sedan tänkte hon på att det kanske inte var bra att en ensam kvinna besökte en ungkarl som
